top of page

Lina: "Jag slängde ut killen som gav mig herpes"


När jag först fick reda på att jag hade det ökända, obotliga viruset tänkte jag att mitt liv var över.


Skammen jag kände över vad jag tyckte var en dödsdom var så stor att jag tänkte att jag hellre lever ensam resten av mitt liv än att behöva berätta för en framtida partner att jag har herpes.



Idag känner jag annorlunda och tycker det är sorgligt hur stor skammen fortfarande är kring herpes och andra underlivsproblem vi kvinnor drabbas av, som det inte pratas så öppet om. Vi är ju inte ensamma om våra problem!


Resan hit har varit lång så låt mig börja med att berätta hur jag fick Herpes, ingen rolig historia.


Jag bodde i Shanghai i 5 år och de sista månaderna där (2013) började jag må rätt dåligt. Min livsstil “work hard, play hard” började ta ut sin rätt. Jag satt på ett flygplan minst en gång i veckan och det var ofta riktigt långa resor. När jag kom fram till vart jag nu landat var det alltid fullt ös, dagar fulla av möten och sociala kvällar med härliga middagar och mycket fest. Jag träffade ofta spännande och intressanta män på mina resor, men hemma i Shanghai var det näst intill omöjligt. Jag började längta efter ett seriöst förhållande igen (det hade gått 2 år sen jag och mitt ex gjorde slut) och eftersom jag reste till Sverige så pass ofta och hade planer på att flytta hem tänkte jag att jag kunde gå med i någon dejtingsida där. Och dejta iallafall när jag var hemma i Stockholm.


Jag sålde inte in mig själv speciellt bra när jag sa att jag bodde i Shanghai, men jag fick bra kontakt med en man och det visade sig att han hade massor av semester att ta ut, flygmil att använda samt en annan vän i Shanghai att hälsa på. Det visade sig också att vi hade några gemensamma vänner, vilket kändes tryggt, så jag nappade på hans förslag att komma en långweekend till Kina. - Helt sjukt egentligen, men jag älskar spontanitet och säger aldrig nej till ett äventyr så någon vecka senare var han på plats.


När jag gick ut för att möta honom i min gränd kände jag redan där att det inte var en bra match, men jag tänkte att jag måste ge honom en chans. Jag släppte in honom i mitt hem och visade honom runt och sen cyklade jag till jobbet där jag gick runt med magknip hela dagen inför kvällen då vi skulle mötas upp.


Vi gick ut och åt och drack några starka drinkar och efter det hade vi faktiskt riktigt trevligt. I slutet av kvällen tryckte han upp mig mot en vägg och vi började hångla och åkte sen berusade hem och hade sex. Jag har oftast varit väldigt strikt med att alltid skydda mig i början med en ny partner men jag var väldigt berusad och tänkte att det var ofarligt då han var svensk och i mina ögon riktigt reko. Därför frågade jag inte om skydd och han tog inte heller upp det.


Dagen efter gick vi ut igen med några vänner och när vi åkte hem den kvällen och kläderna åkte av fick han nervöst fram att han hade herpes och nu trodde att han fått ett litet skov som knappt syntes eller kändes. Jag kommer inte ihåg hur jag reagerade men jag tror att jag blev väldigt besviken på att han inte sagt något tidigare och tyckte att om han nu visste om att han går runt med viruset så borde han vara mer noga med att skydda sig.

Dagen efter det, dag 3 av hans vistelse, går vi ut igen och jag börjar känna mig febrig och det börjar kännas varmt och pulsera runt min yoni. Jag kommer sen inte ihåg exakt vad som hände men jag tror att jag skällde ut honom och sa att han smittat mig och att jag aldrig mer vill se honom och jag åker sen hem själv i smärta och panik.


Dagen efter vaknar jag av extrema smärtor, jag kan knappt gå, har feber och att kissa var något av det mest smärtsamma jag varit med om. Jag tänkte i feber dvalan att mitt liv verkligen var över!

Jag stormade gråtandes in i gästrummet där han sovit och kastar ut honom ur mitt hem och åkte till akuten med min bästa vän som stöd.


Att låta den kinesiska läkaren göra en undersökning och bekräfta min farhåga att det verkligen var herpes var så smärtsamt, det var verkligen sant. Vad fan gör jag nu?


Jag tror jag fick antiviral medicin utskriven men det tog nog minst 2-3 veckor innan det var helt läkt och jag mådde otroligt dåligt under den här tiden. Allt känns mörkt och jag såg inget hopp inför framtiden. Jag hatade verkligen den här mannen som gjort såhär mot mig. Nu med perspektiv har jag mer förståelse för honom, med egen erfarenhet om hur extremt svårt det kan vara att få ur sig att man har herpes så förstår jag att han hellre tog chansen att smitta mig än att berätta. Jag har förlåtit honom i mina tankar, allt händer av en anledning och utan den här händelsen hade jag nog inte varit där jag är idag.


Då jag först inte ändrade min livsstil utan fortsatte stressa på jobbet, festa på helgerna och oroa mig mycket över min mamma som hade bröstcancer fick jag flera utbrott på raken. Jag kom till slut till insikten att jag måste ändra min livsstil för att börja må bättre och undvika fler skov. Jag flyttade hem till Sverige, drog ner på mitt festande, ändrade min kost och åt mest organisk raw food under några månader, stressade mindre och började bli mer snäll mot mig själv och min kropp och helt plötsligt fick jag inga fler utbrott.

När jag träffade min första partner efter att ha blivit smittad (som blev min pojkvän under lite mer än 2 års tid) tog det mig några månader innan jag vågade säga något. Jag hade det på tungan så många gånger men var rädd för att han skulle tycka att jag var äcklig och att han skulle lämna mig. Så allt jag varit arg på han som smittade mig för, gjorde jag nu själv likadant och jag kände mig som en vidrig människa. Om jag kände minsta känning, svamp, urinvägsinfektion eller någon typ av obalans drog jag mig undan och undvek att träffa min pojkvän vilket gjorde honom osäker på mig och vårt förhållande. Men jag gick hellre under radarn när jag var orolig för att ett skov var på gång än att ta upp att jag hade herpes.


Det här är så pinsamt att erkänna men det var faktiskt inte ens jag som till slut sa något till min dåvarande pojkvän. Vi var på fest hos en av mina vänner och jag kände att ett skov var på gång och grät ut med henne i ett hörn av festen. Hon har också herpes och var betydligt mer cool med det och tyckte inte att det var en så stor sak att jag också hade det. Hon kallade över min pojkvän och berättade rakt upp och ner att jag har herpes, att det inte är en stor sak, att även hon har herpes och flera andra på festen. Det var en sån tung sten som föll från mina axlar, även om det inte var ett moget sätt att hantera saken. Mitt ex tog det väldigt bra och efter det var vi försiktiga när jag hade någon typ av obalans i min yoni. Många gånger var det dock riktigt svårt att veta om det var svamp, en spricka, ömhet från för mycket sex eller om det var herpesutbrott (idag vet jag ju att det kan smitta även utan utbrott), så ibland var det svårt att säga nej till sex då jag inte trodde jag hade ett skov. Så tyvärr smittades han någon gång under dessa år vilket jag fortfarande mår väldigt dåligt över.

Sommaren 2019 träffade jag vad jag trodde var “mannen i mitt liv” på ett retreat och vi hade en helt fantastisk connection. Efter retreatet skulle jag egentligen åka hem och börja jobba men jag var så kär så att jag inte kunde säga nej när han föreslog att jag skulle stanna kvar en vecka till och bo med honom.


Vi hade mycket sex under rätt primitiva förhållanden under veckorna på retreatet så det började trigga igång vad jag misstänkte var ett utbrott och jag hade tyvärr ingen antiviral medicin eller några örter till hands i tid så det blev ett fullt utbrott lagom till att jag skulle flytta in med honom. SÅ DÅLIG TIMING!


Jag gick med ångest hela dagen för hur jag nu måste vara öppen och berätta detta. Jag ringde hem till några vänner som också har herpes och blev peppad men det var så svårt att veta när jag skulle ta upp det, så fort jag kom hem till honom? Lagom till middagen? Innan kläderna åker av? I det här fallet blev det efter kläderna var av och jag inte kunde vänta längre. Jag började gråta och han undrade om han gjort något fel. Jag fick ur mig det jag ville ha sagt och även han tog det väldigt bra och vi bestämde att vi nu inte skulle ha samlag på några dagar, hur svårt det än var att hålla sig som nykära.


Det är egentligen sjukt att det är så svårt att prata om det när mer än hälften av världens befolkning bär på viruset!


Förutom han som smittade mig har aldrig någon av de partners jag haft sex med berättat att han haft herpes (och rimligen borde åtminstone 50% av dem haft det!). Hade så varit fallet hade jag kanske fått några bra exempel på hur man kan kommunicera, och själv varit bättre på det än vad jag varit, men jag har inte haft några bra exempel att utgå ifrån.

Det har blivit lite lättare varje gång att vara öppen och ärlig från början och mycket tror jag har att göra med självkärlek. Att älska mig själv och på riktigt veta i varje cell av min kropp att jag är värd att älskas, att jag inte är äcklig, att jag förtjänar kärlek och om jag då skulle bemötas på ett ovärdigt sätt veta att det inte är rätt partner för mig.

Det som jag trodde var min dödsdom skulle man kunna säga var en “blessing in disguise”. Jag har de senaste åren ändrat min livsstil helt, jag äter bara mat som är bra för mig, jag dricker väldigt sällan alkohol och jag har lämnat mitt stressiga jobb inom modeindustrin. Jag ser till att ta hand om mig själv och lyssna på min kropp och dess signaler och det har gjort all skillnad.


Kram Lina


0 kommentarer

Liknande inlägg

Visa alla

コメント


Inlägg: Blog2 Post
bottom of page