Elin om att få herpes: "Jag tänkte att mitt liv var över"

Ögonblicket jag insåg att jag hade fått herpes (könsherpes dessutom) så var de första tankarna som poppade upp i mitt huvud: “Nej, det får inte vara sant. Mitt liv är över. Det är det absolut värsta som skulle kunna hända mig.”

Ni vet, det var en sådant ögonblick i livet då det känns som om allt omkring dig stannar upp och du minns exakt vart du befann dig, vad du hade på dig, vad du sa, kände och tänkte osv. För mig var verkligen könsherpes det absolut värsta tänkbara scenariot, och så har jag ärligt talat känt långt efter att jag och Nina också startade tankearbetet med Her Peace under hösten 2019.

Det är också den i särklass starkaste drivkraften för mig personligen med Her Peace, att få bort skammen och stigman kring herpes (och andra underlivsbesvär), att vi kan prata helt öppet om det. För min skam har varit - och är fortfarande stundtals - så oerhört stark och jag är bara så j-la trött på att skämmas mer.

Men låt mig backa bandet och ta det ifrån början.

Jag blev smittad med herpes i maj 2014. Ja, jag vet exakt när jag blev smittad eftersom jag då bodde i Shanghai och jobbade som produktutvecklare för ett svenskt modeföretag (tillsammans med Nina, det var där vi lärde känna varandra från början). Min dåvarande pojkvän bodde i Stockholm och vi hade varit tillsammans sedan hösten året innan och körde distansförhållande Stockholm-Shanghai.

Jag var vid tillfället hemma i Sverige för att gå på en av hans bästa kompisars bröllop och vi hade som vanligt oskyddat sex när vi sågs. Han var helt ovetande att han hade herpes då han aldrig haft något utbrott eller symtom (som han uppfattat i alla fall).

Hur som helst, cirka två veckor efter bröllopet när jag var tillbaka i Shanghai så började jag få spänningar mellan min yoni och analöppningen. Det sved och gjorde lite ont att torka sig när jag hade varit på toaletten. I början tänkte jag inte så mycket på det, som tjej är man ju tyvärr så van vid olika “issues down there” och trodde nog att det var något tillfälligt. Men det stegrade i smärta och jag fick även svullna lymfkörtlar i ljumskarna och det var då jag förstod att något inte stod helt rätt till och började googla runt.

Jag kollade även med spegel och såg hur jag hade stora röda utslag runt analöppningen, ut på rumpan (hade dock inga synliga blåsor eller sår, det såg mer ut som stora myggbett) och började sakta inse att det förmodligen var herpes jag hade. Herpes. Ordet som jag avskydde så oerhört mycket, och viruset som jag varit så livrädd för att få.

Vet inte varför min rädsla för herpes varit så orimligt stor, men jag hörde verkligen till skaran människor som inte visste något mer om herpes än att det är en könssjukdom som inte går att bota. Och jag tyckte det var “äckligt med herpes”, för det var så jag hört åsikterna om det när jag växte upp. Så jag kände enorm förtvivlan och rädsla när det började gå upp för mig att jag nu förmodligen var en av “dom äckliga”.

Jag minns så tydligt hur jag ringer till mitt ex, sittandes på en stenbänk på det lilla torget utanför skyskrapan där mitt kontor låg, hysteriskt gråtandes och försöker få fram att jag nog fått herpes. Exet tog det (tack och lov) med väldigt stor ro, men för mig kändes det som mitt liv var över. På riktigt.

Tack vare min arbetsgivare hade jag en väldigt bra sjukhusförsäkring, så jag fick snabbt en tid hos en kinesisk, manlig, gynekolog som jag med stor ångest besökte (har alltid tyckt att det varit extremt jobbigt att gå till gynekologen, särskilt manliga). Jag minns inte besöket i detalj, mer än att han tog blodprov på mig och konstaterade att jag hade herpes (minns dock ej om det var HSV-1 eller HSV-2 och vet faktiskt fortfarande inte).

Som jag kommer ihåg det förklarade han att han kunde se på mina blodkroppar att jag inte haft viruset i kroppen så länge, utan blivit smittad nyligen. Där och då kändes det så viktigt för mig att kunna säga att jag fått det av den personen jag då var i relationen med. Att det var hans "fel" som smittat mig, att jag inte haft det sedan tidigare.

Den kinesiska gynekologen sa att det inte var något farligt, att jag inte skulle oroa mig och skrev ut antiviral medicin som jag skulle ta för att dämpa utbrottet. Sedan åkte jag hem till min tomma lägenhet, ensam med min herpes och ångest. Jag skämdes för mycket för att berätta för någon annan än exet att jag hade fått det.

Från den dagen var mitt liv inte helt detsamma, för jag kände mig inte längre helt fri. Onödigt många år gjorde jag min herpes till ett mentalt-fängelse och kände mig ägd av den.

Det var dock väldigt tacksamt för mig att jag blev smittad när jag var i en relation. Jag och mitt ex var tillsammans närmare 2 år efter att jag fick mitt första utbrott och under den tiden så tänkte jag väldigt lite på det, för vi hade ju det båda två och jag (eller han) fick aldrig något mer skov när vi var ihop.

När vi gjorde slut så var den största smärtan såklart att jag separerade från en person som jag innerligt älskade, men på tät andraplats kom insikten att jag nu kommer vara singel med herpes. Jag minns att jag tänkte “Nej, vi kan inte göra slut för jag har herpes och då kommer jag behöva säga det till min nästa partner”.

Fem år har gått sedan den separationen och jag är ingen perfekt förebild i hur man berättar för sin partner/one night stand. Skammen och ångesten var länge för stor, och jag gömde mig bakom:

1) att det i Sverige inte är en skyldighet att berätta att du har herpes

2) att jag ALDRIG under hela mitt liv (hittills) haft en enda snubbe som sagt omvänt “Bara så du vet innan vi ligger så har jag herpes”

3) att han troligtvis redan har det

Så till alla er som har megaångest och aldrig (eller sällan) sagt det till en partner: I’m with you!

Men det betyder såklart inte att jag är stolt över mig själv över att jag INTE berättat. Tvärtom. Det är en ytterligare skam (utöver herpes-skammen) som jag bär på att jag legat med killar utan att säga något och att jag spridit det vidare (för nu har jag lärt mig att man kan ha skov utan att man märker det och att man kan sprida det vidare även om man inte har symtom). Men jag är bara mänsklig och vet att jag inte är ensam om att inte våga berätta, så jag försöker vara snäll mot mig själv.

Jag jobbar på att bli modig. För mig är det dags att äga herpesen, och inte omvänt. Jag vill vara en (i mina ögon) cool tjej som med självklarhet berättar att jag har det innan jag ligger med någon. Jag är trött på att behöva skämmas. Och ju mer jag och Nina landade i idén att starta Her Peace desto svårare har det blivit att fortsätta med min stoppa-huvudet-i sanden-och låtsas-som-ingenting-taktik.

När jag skriver dessa rader är jag singel, och det är fett jobbigt att vara singel med herpes. När f-n ska man droppa det, liksom? I sin Tinder-profil? På första dejten? Medans man börjat hångla på soffan och kläderna är på väg av?

Ja, jag vet inte svaret ännu, men jag lovar att ni här på Her Peace kommer få följa min resa i hur det går för mig att prata öppet om det.

UPPDATERING 1: Jag har sedan jag skrev texten (i början av 2020) testat att dejta lite på Tinder, och då har jag provat att direkt i chatten skriva ““Bara så du vet har jag herpes”, innan vi börjat prata om att ses IRL. Med blandat resultat. Några svarade att de var är helt fine med det och att de uppskattade att jag var ärlig. Ett par andra svarade aldrig tillbaka efter att jag skrivit det, utan raderade mig helt. Det blev oavsett aldrig så att jag gick vidare och träffade några av dessa snubbar.

Och i somras (2020) hände det som så att jag träffade kärleken på en middag med ett gäng kompisar, och jag var helt bestämd med att jag verkligen ville vara ärlig med honom innan vi låg första gången. Men fy fan vilken ångest det var att få orden ur min mun när det väl var dags!

Jag drog ut på det hela kvällen och tänkte “nu säger jag det” men blev helt förstenad varje gång och fick inte fram det. Jag väntade verkligen in i det sista, tills jag inte kunde vänta längre (precis innan kläderna skulle åka av) och sa att jag bara måste berätta en sak och det är att jag har herpes. Han tog det verkligen superbra och visste inte var det innebar exakt, så jag fick förklara lite snabbt. Lättnaden efteråt!

Nu lever vi lyckliga tillsammans och jag kommer förhoppningsvis aldrig någonsin igen behöva berättade för en ny partner. Men jag kommer heller aldrig sluta jobba för att prata öppet om herpes och normalisera det, så att det aldrig någonsin framöver kommer behöva vara jobbigt en annan människa att berätta det.

UPPDATERING 2: Det är nu september 2021 och den där lyckliga sagan som jag hoppades inte skulle ta slut gjorde det i somras. Så nu står jag inför singel-livet igen, men denna gång faktiskt med noll ångest över att framöver behöva berätta att jag har herpes. Detta enbart tack vare att jag pratat så öppet om det sedan vi lanserade Her Peace 8 mars 2021.

Men hey, jag är bara människa och gör så gott jag kan så who knows om jag INTE kommer palla att säga det...men då får jag väl helt enkelt be snubben Googla mitt namn och hoppas på att denna artikel dyker upp :) To be continued.

Kram Elin