Veckan före sin 35-årsdag stod Jessica Wilhelmsson i duschen inför sonen Freds dop. Hon kände en knöl i övre delen av vänster bröst och tänkte att det var lite skumt, men att det säkert inte var någon fara. Knölen visade sig dock vara bröstcancer och dagen efter sin födelsedag opererades hela vänstra bröstet bort. Läs Jessies inspirerande inställning till att få cancer och hur den drabbade henne.
Du var verkligen mitt i livet när du fick vad många skulle kalla ett mardrömsbesked. Vem var du då?
En kvinna som levde exakt som hon drömt om. På en upptäckande livsresa med nytt jobb i ett nytt land med en fantastisk liten familj bestående av man och en 1-åring och en 3-åring.
Vad hände efter den där dagen i duschen då du hittade en knöl?
Några veckor efter Freds dop drack jag vin en kväll med min syster, och efter några glas sa jag till henne; ”du kolla här, känn”. Hon tittade på mig som bara en storasyster kan och sa att jag måste kolla upp det.
Någon vecka senare fick jag tid till vårdcentralen, som skickade mig vidare på ultraljud och sedan en så kallad biopsi (där cellprov eller vävnadsprov tas från bröstet, Her Peace anm.). Allt skedde på en vecka. Efter biopsin blev jag kallad in på samtal bara några dagar senare.
Hur känns det att få beskedet bröstcancer, vad hände i dig?
Gah. När jag och min man Johan sitter där i läkarens rum och dörren öppnas exakt på klockslaget för den avtalade tiden, av en läkare och två sköterskor som kommer in i samlad trupp, då förstår man att de kommer med beskedet du inte ville ha.
Jag tror inte jag skrek eller grät, utan sa okej, vad gör vi nu? Jag visste att det var något som bara skulle bort och jag ville lösa det. Nu.
Jag fick två alternativ: ta bort en bit av bröstet, sedan strålas och undersöka spridning. Eller ta bort hela och därefter avgöra behandling efter analys. För mig var valet solklart, ta bort hela.
Hur såg den efterkommande processen ut, både känslomässigt och rent praktiskt?
Dagarna mellan besked och operation var sorgliga, starka och så vackra. Sorgliga då det var en bottenlös sorg och skräck i vad detta kunde innebära och att vi inte hade någon kontroll över vårt liv. Starka för jag kände en sådan kraft att vilja komma tillbaka starkare och bättre på den vägen jag och familjen valt att leva. Vackra för att närvaron var total. Nuet var där och bara där. Kramarna och kärleken har aldrig varit så stark som dom dagarna.
Det var en grej som var enormt märklig. Jag var ju inte sjuk, för jag kände mig inte sjuk. Jag var en stark, fungerande person, som nu hade cancer i bröstet. Blev jag en sjuk människa för det? Att känna sig 100% men inse att man har något i sig som kan ta ifrån en livet kändes obegripligt.
Jag opererades redan efter en vecka från att jag fått beskedet, dagen efter min 35-årsdag. Rent fysiskt så gick operationen bra, jag vaknade upp platt på vänster sida med ett är från armhålan hela vägen in till mitten på bröstkorgen. Det hade jag dock ingen som helst ångest över, att säga hejdå till den trötta tutten spelade ingen roll för mig, jag vill bara få mitt liv tillbaka i mina händer.
Efter att du opereras så analyseras sedan det som tagits bort, körtlar osv, för att ta reda på vilken typ av cancer det är, om den är aggressiv eller snäll och vilken behandling som krävs.
De veckorna kändes oändligt långa. Skulle jag få ta cellgifter, strålning, eller tabletter, och vad skulle det innebära? Vi var hemma i Sverige över sommaren men bodde annars i Indonesien, så en laddad fråga för oss som familj var vart vi skulle bo beroende på behandling jag behövde.
Ungefär tre veckor efter operationen fick vi besked om min behandling. Alla hade förberett mig på att jag högst sannolikt skulle behöva cellgifter. Men jag fick i stället beskedet att jag inte hade en aggressiv cancer och att bedömningen var att jag kunde äta Tamoxifen, en anti-östrogenmedicin, i 5 år.
Det är inte en glamorös biverkningslista av den medicinen, men herregud den lättnaden. Vi hade fått livet tillbaka!
Vet man vad din cancer berodde på? Har du bröstcancer i släkten?
Min mamma har haft bröstcancer, men det är en slump att vi båda haft det då vi inte bär på en ärftlig gen.
Så i mitt fall vet man inte. Jag hade en så kallad hormondriven cancer. Det betyder att min tumör typ knarkade östrogen. Man vet inte hur länge jag hade haft den. Kom den under/efter min graviditet med Fred 1 år tidigare? Det är oklart.
Jag googlade aldrig om bröstcancer. Jag vet än idag inte på rak arm vilken grad jag hade osv. Jag skulle överleva och ville inte bli min sjukdom. Jag litade 200% på min läkare och hans bedömningar.
Jag är ingen expert men jag är personligen övertygad om att stress och att jag inte tog väl hand om min hälsa var bidragande faktorer till min diagnos.
Hur upplevde du din kropp efter operationen och hur var det att vänja sig att leva med ett bröst?
Att ta bort bröstet i sig var inte laddat för mig. Men såklart visste jag inte hur jag skulle reagera. Efter operationen var jag positivt överraskad att det var så fint gjort och tyckte inte jag såg så himla konstigt och asymmetrisk ut ändå.
Folk hade sagt att sexlivet kunde bli tufft men jag har uppenbarligen världens bästa man. Han såg inte annorlunda på mig en enda gång. Aldrig. Och jag tyckte inte det var jobbigt att vara naken. Jag levde ju!
Efter 3 år valde du att göra ett nytt bröst, berätta.
Ja, men precis, varför gjorde jag det om jag vant mig utan kan man undra. Jag var verkligen inte desperat, men det kändes ändå flott att kunna vara helt obegränsat i hur jag känner mig i olika klädesplagg. Så jag hittade en läkare som hade en enkel lösning på att ge mig ett nytt och relativt symmetriskt bröst.
Enkel lösning betyder att jag helt enkelt fick ett implantat med den hud och det ärr som var kvar efter operationen. Jag konstlade inte till det med bröstvårta och sån lyx, men ville helt enkelt bara vara mer symmetrisk. Jag är jättenöjd!
Så här några år senare, kan du se att cancer trots allt medförde något gott?
Åh vilken fin fråga. Ja, absolut! Det blev och är en drivkraft för vår familj att köra på, upptäcka, chansa och våga satsa på saker. Det blev liksom tydligare för oss vad vi ville. Lite YOLO-style! (You Only Live Once. Her Peac anm.)
Vem är Jessie idag och vad skiljer henne från den du var innan beskedet? Har du gjort några livsstilsförändringar?
Kan man be nån annan svara åt en? Skämt å sido. Jag är samma, good and bad. Jag blev aldrig sjukare än jag kände mig, jag kom tillbaka till min ämnade bana på nolltid, i princip. Det var så viktigt för mig.
Visst har det gett mig perspektiv. Absolut. Men är jag alltid mer zen, tålmodig och tacksam i vardagen? Nej absolut inte! Delvis kanske det beror på biverkningar av min medicin men också att det väl ligger lite i människans natur att falla tillbaka till ”vardagen”.
Men jag har nog fått ett mer yolo-mindset tillsammans med Johan och satsar på att resa och upptäcka osv. Jag har också idag mindre tålamod för saker som för mig inte är sanna. Mitt bästa quote som vi hittade i svängen när jag blev sjuk har vi fortfarande kvar på kylskåpet: ”Until further notice celebrate everything!”
Sen tror jag även det har gjort mig till en mycket bättre ledare i jobbet. Att vara mer med empatisk och ha en genuin tro att allt löser sig. Alltid.
Du jobbar på H&M:s produktionskontor i Indonesien och tog efter din operation initiativet till att det stora modeföretaget började sälja BH:s för kvinnor som opererat bort ena bröstet. Kan du berätta mer om det och bakgrunden till projektet?
Vid ett möte på sjukhuset frågade sköterskan mig varför i hela världen dom stora klädföretagen som H&M har så kallade protes-BH:ar. Där och då lovade jag henne – och mig själv - att när jag var tillbaka i arbete igen skulle jag make it happen!
Min pitch som jag filade på kallade jag för ”1 out of 8- an idea close to my heart”, då det är just 1 av 8 kvinnor som drabbas av bröstcancer.
Och min idé blev verklighet! Ett år efter jag hade fått mitt besked lanserade H&M en kampanj av protes-BH:ar under namnet: ”Close to my heart”.
I exempelvis USA drog kampanjen in över 100.000$ till American Cancer Society.
Så ja, min lilla cancerresa bidrog till något positivt!
Det är ju breast awereness month nu i oktober, är något du vill rekommendera oss alla som har bröst? Vad vet du om bröstcancer som du vill dela med dig av som du inte visste innan, som är bra att ha koll på?
Okey ladies. Den första i varje månad så vandrar du runt med fingertopparna på och runt dina bröst samt även i armhålan. Vid minsta grej du känner som något annorlunda så sök vård.
Bidra till bröstcancerfonden. Min medicin som ett alternativ till cellgifter hade inte funnits idag om det inte var för framsteg genom forskning. Och tänk inte ”Ah, men 100 kr ger ingen skillnad” - JO det gör det!
Och en grej till - vänta inte med den där resan eller drömmen du har. Gör det när du kan! Man vet aldrig ”sen”.
Tack snälla Jessie för att du så öppet delar med dig av din story!